För många år sedan lärde jag känna en samling katoliker. Flera av dem led av konvertitsjukan och gick knappt att ha och göra med. För den som undrar är konvertitsjukan en form av sinnessjukdom som gör att konvertiter (oavsett till vad) blir övernitiska och ”holier-than-thou”. Man vill bara slå dem på käften och antagligen förtjänar de det. De som är födda in i tron (eller som inte drabbats av sjukan) är som folk är mest. Nåväl, säg det onda som inte för något gott med sig, inklusive den romerska kyrkan.
Katolicismen är en pryltro precis som vissa idrotter är prylsporter. Det finns allt möjligt krimskrams och som god kättarkristen avfärdade jag det hela som dumheter och avgudabilder. Beläten vill man inte ha att göra med, eller hur? Deras helgonbilder och repetativa tokerier i kyrkbänken gav mig huvudvärk. Ja, det mesta med katolicismen ger mig det. Och så var det rosenkransen de alltid bar med sig och (när de kom samman) visade upp på samma sätt som när raggare jämför bilar. Dumheter att släpa runt på den, tänkte jag.
Det förändrades när Derek Holland (en verklig förebild för oss nationalister och en katolik som inte lider av ovan nämnd sjuka) lite lojt kastade en rosenkrans till mig då vi satt och samtalade i samband med ett sommarläger som Svenskarnas parti anordnade. Han berättade att den var tillverkad av nunnor i Jerusalem. Sedan sa han att det var en gåva till mig. ”Men jag är inte katolik” förklarade jag. Det struntade han i och tyckte jag skulle ha den i alla fall. Hans förhoppning var nog att jag skulle bli det med tiden och att gåvan skulle hjälpa på traven.
Det gjorde den inte. Dock fick den mig att tänka.
Det är en kär gåva ska ni veta och den hänger vanligtvis på väggen, tillsammans med min Torshammare tillverkad av Ron McVan (från den tid då jag hade hand om den svenska delen av 14 Word Press). Då och då har jag den i fickan – det är nämligen så man bär sin rosenkrans – och varje gång jag har den där blir mina tankar mer fokuserade på mitt arv och min tro – på mitt uppdrag här på jorden.
De är inte så dumma, de där katolikerna. Att bära rosenkransen i fickan är att bli påmind varje gång man känner den med handen. Det skiljer sig från att ha ett smycke runt halsen. Man har ofta handen i fickan och när man har rosenkransen där så söker sig handen dit. Sedan sitter man där med den, känner formerna och tankarna går obevekligt i den riktningen. Det är så klart därför anglikanerna hittat på en egen och varför flera andra religioner har liknande.
Nu önskar jag mig en kättarkristen rosenkrans, en med de symboler som talar till oss. Korset ska finnas där, så klart. Också irminsul. Svastikan har sin självklara plats, precis som Tors hammare. En eller annan runa bör nog finnas med, kanske någon av von Lists eller Wiliguts. En sådan ”rosenkrans” kunde jag sedan ha med mig överallt och använda som hjälp att fokusera tankarna i rätt riktning under dagen.
När man hittar något som fungerar så ska man ta det till sig. Rosenkransen är inget beläte, så klart inte. Det är ett sätt att hjälpa sinnet att fokusera på det som är viktigt. Det om något behöver vi alla idag. Visst, använder du den för att vara katolik så är det mindre bra. Dylika världsreligioner ska man inte ha att göra med. Men utöver det, varför inte?
Nu ska jag bara komma på ett sätt att tillverka min rosenkrans. Händig är jag inte, men Gud hjälpe mig. Det blir nog bra till sist. []