Medan jag funderar över vilken inriktning min blogg ska ta publicerar jag det som faller mig in. För flera år sedan blev jag tillfrågad om jag ville skriva en novell till en bok som skulle ta althögerns ton och göra något mer beständigt av den. Det ville jag gärna. För få fler verkar det dock som då det inte blev något av med boken.
När jag nu hittade novellen på datorn kände jag att den precis passerat ”bäst-före datumet” varför det var dags att publicera den innan den blir oanvändbar. Jag hoppas att du som läser den få dra lite på munnen och jag hoppas att de personer som mer eller mindre uppenbart finns med i berättelsen känner sig hedrade.
God läsning!
En dag i Ottos liv
Otto slog upp ögonlocken i samma stund som han vaknade. Hans blå ögon vandrade över rummet. Ett svagt surrande ljud uppmärksammade honom på att de automatiska persiennerna precis börjat hissas upp. Otto slog blixtsnabbt ut med handen i riktning mot pekskärmen som satt på väggen precis bredvid sängen och för en utomstående hade intentionen utan tvekan uppfattats som att barnet var ute efter att slå sönder skärmen. Men en millimeter från skärmen avstannade rörelsen och med grym precision nuddade Otto den bara helt lätt. Nedräkningen på klockan stod då på 00.00.07. Detta var en rutin Otto genomförde varje morgon. Han tävlade med sig själv att vakna innan alarmet och stoppa nedräkningen så nära 00.00.00 det var möjligt; helst på 00.00.00 men innan ljudet satte igång. Disciplin var viktigt. Han var nästan där. Nästan, men inte riktigt.
Han satte sig upp på sängkanten, sträckte på sig och ställde sig sedan upp. Från köket som låg en trappa ned hörde han mor och far prata och skratta medan det klirrade av koppar och tallrikar som plockades fram. En kvart senare stod han i duschen och spolade sig med kallt vatten. Kroppen var ordentligt uppvärmd efter tio minuters hård morgonträning enligt Den Gyllenes morgonprogram ”Gyllene gryning”. Det iskalla vattnet såg Otto som en belöning.
Ytterligare tio minuter senare satt Otto på sin plats vid köksbordet, omgiven av mor och far, sina två bröder och tre systrar. Stämningen var uppsluppen, som alltid; det var glädje och kärlek samt… så klart… gnabb mellan syskonen. En stor tillbringare med iskall härlig vit mjölk hade centrumplatsen på bordet. Otto hällde upp ett stort glas åt sig – det var hans andra belöning för dagen – och lät den välgörande drycken väl smaka.
En efter en tackade hans syskon för maten och fick tillåtelse att lämna bordet. Till sist var Otto själv kvar tillsammans med sin far. Hans mor for runt som en virvelvind och hennes långa vita klänning med svarta och röda detaljer gjorde hennes köksbestyr till en vacker tavla som målades upp i realtid medan hon rörde sig än hit, än dit. Hans far lade ned tidningen han läst och tittade menande på Otto som snabbt tog över den.
”Jag visste att du väntande på den så jag läste snabbt,” sa hans far och skrattade. Otto log mot honom. Att läsa den dagliga tryckta utgåvan av ”Den folklige betraktaren” var det bästa sättet att börja dagen på enligt honom. Han fick alltid något att tänka på, något att fundera över under dagen. Han blev litet klokare varje dag. Självklart fanns tidningen att tillgå på nätet, men tidningens grundare hade bestämt, av rent sentimentala skäl, att den också skulle ges ut på papper och det verkade som, med tanke på hur bra det gick för den editionen, att läsarna höll med.
Innan Otto lämnade hemmet för promenaden till skolan inspekterade hans far så att skoluniformen satt som det skulle och var både hel, ren och strykt samt att skorna var putsade; att håret var välkammat och att han var ren under naglarna såväl som att tänderna var borstade. Även om Otto var en ytterst rekorderlig pojke, var han trots allt fortfarande en pojke med allt vad det innebär av hyss, entusiasm som övergår förståndet och hemfallenhet åt oordning. Hans far visste dock att det små pojkar vill ha är inte fria tyglar utan auktoritet och möjligheten att imponera. Han var en klok far!
Enligt den gamla ordningen skulle det område Otto bodde i kallats för välbärgat. I den nya ordningen som Otto och hans familj levde i var välbärgat normen. Han promenerade ner för grusgången till den asfalterade vägen; förbi den tvåsitsiga röda sportbilen, brödernas motorcyklar och familjens stora utflyktsbuss – samtliga stod på laddning. Luften var fylld av ljud; bilar och bussar som passerade hördes knappt vilket gjorde att fågelsång, vinden i träden och människors skratt och prat hördes desto mer. Att promenera från sitt hem på Dulnygatan, i riktning mot Arktosstiftelsens skola för pojkar, genom ett Finspång som håller på att vakna till liv, kunde bara sluta på ett sätt… med ett brett leende i Ottos ansikte.
Halvvägs mötte Otto som vanligt upp sin vän Styrbjörn som denna morgon hade något vilt över sig. Han var andfådd och Otto frågade vad som stod på. Styrbjörn pratade snabbt och snart var Otto lika upphetsad. De hade kommit, de nya actionfigurerna som vännerna väntat på och Styrbjörn hade fått dem på morgonen. Eftersom de var ute i god tid stannade de till och tittade på skatten Styrbjörn tagit med sig. Det var en historisk utgåva som släppts: ”Skinheads mot babbar” och de båda andades försiktig medan Styrbjörn packade upp en muskulös skinnskalle med ett ärr över ansiktet och en grön bomberjacka på sig. Sedan öppnade de hans nemesis, en svartmuskig sak med Adidasbyxor och jacka. Det fanns en broschyr med i förpackningen som visade de olika figurerna som fanns att samla och direkt fastnade deras blickar på två figurer, båda vilka tillverkats i en begränsad utgåva: Ian Stuart tillhörande den goda sidan och ”den lömske antifanten” som var anonym, gömd bakom en luva. Efter några provslagsmål och vidare resonerande kring de olika figurerna satte så de två vännerna av mot skolan igen.
Promenaden tog dem genom centrum och de stannade som vanligt framför statyn som visade de fem domarna som dömt under de legendariska Finspångsrättegångarna i deras krafts dagar. Två av männen var fortfarande i livet och ibland satt de nere på Café meme, ett stenkast bort, och drack kaffe. Stadens pojkar (äldre såväl som yngre) kunde inte lyssna sig mätta när de två gubbarna skrattande berättade om de olika ansiktsuttrycken som förrädarna uppvisade när deras dödsdomar fastslogs. Pojkarna hälsade statyn med uppsträckta högerarmar. En gammal dam kom fram till dem, nöp dem i kinderna och sa att de var ”bra pojkar”. Sedan gick de vidare.
Det blev grön groda vid övergångsstället utanför skolan och de hastade över mot huvudingången. Båda stannade mitt i stegen när de hörde höjda röster från några bänkar en bit ifrån. Där satt veteranerna och kivades, åter igen hade de rymt från det luxuösa ålderdomshem som givits dem av folket efter det stora kriget. De var gamla… väldigt gamla och inte helt vid sina sinnens fulla bruk. Bredvid varandra på bänken satt två män inbegripna i ett samtal; eller snarare varsin monolog mot varandra. Den ena sa något om ”katolska nihilister” medan den andra kontrade med ”identitärer och metapolitik”. Samtalet eskalerade, sedan utropade en av dem ”hell seger” tre gånger varpå de skakade hand… och började om! En bit bort, med ryggen vänd mot de övriga, stod en annan farbror och höll gammal sliten mikrofon i handen. Han välkomnade lyssnarna till avsnitt ”en-miljon-trehundra-åttiofyratusen” av Motgift just den här Dan. Ytterligare en farbror var i färd med att klättra upp på ett bord och väl där ropade han ut egenskrivna dikter som han blandade ihop. Han övergick sedan till att dra en rutin från någon ståuppföreställning glömd sedan länge. Ingen förstod skämten men applåderade i alla fall. Det fanns fler gubbar och några gamla damer på platsen. De av dem som fortfarande hade förnuftet i behåll; ”anarkofacismens fader”, en kanalj också på sin ålders höst, skrattade rått men hjärtligt åt sina gamla vänners upptåg.
Pojkarna tog vägen förbi veteranerna, hälsade artigt på dem och tackade dem för allt de gjort. Snart nog kom fler pojkar förbi och gjorde detsamma. Det var avgjort mer spännande att lyssna gamlingarnas berättelser än vad lärarna hade att säga så pojkarna tog chansen och det var inte förrän skolans rektor kom ut och sade till på skarpen som barnen motvilligt gick in för en ny dag av lärande. Veteranerna buade åt rektorn och hotade honom med torpare.
Efter skolan gick Otto till Louis De Geer-kyrkan (uppkallad efter den goda protestanten som hjälpte hjältekonungen Gustav Adolf den store under 30-åriga kriget) för att delta i gudstjänsten där. Prästen var en god vän till familjen och en man som fick Otto att själv fundera över om inte krigarprästens kall var något för honom. Prästen hade tjänstgjort i det stora raskriget som befriat det ariska gudsfolket och hans ord vägde tungt för Otto. Hans andra val var att söka sig till rymdakademin för vidare utbildning till rymdviking. Det fria Sverige hade en koloni på månen och en på Mars, nu förberedde man sig för att söka sig vidare ut i universum.
Otto lyssnade på prästens predikan, sjöng de gamla psalmerna med inlevelse och bad om vägledning om vilken väg han skulle välja.
Eftersom såväl skytte som fysisk träning och stridskonst var en del av skolschemat var Otto helt ledig efter skolan och kyrkan. Han promenerade till stadens asatempel och väntade på att Styrbjörn skulle komma ut efter blotet där. De bestämde sig för att gå till Svenskarnas hus, den naturliga samlingsplatsen för Finspångs unga. En gång i tiden hade Svenskarnas hus varit den svenska oppositionens enklaver, grundade av framsynta män och kvinnor som nu alla var veteraner, men hade nu blivit till institutioner som fanns i stort sett i varenda stad och by i det fria Sverige.
Timmarna flög iväg och snart nog vandrade Otto ensam hem. Han öppnade grinden och gick upp för grusgången. När han öppnade dörren möttes han av ett glatt sorl av långt många fler personer än hans närmaste familj. Det var många par skor på golvet och nästan lika många pistoler och gevär prydligt placerade i farstun. När han tittade in i vardagsrummet var hela släkten och några till på plats och allas uppmärksamhet var riktad mot hans äldsta bror, Bror, som satt med ett ödmjukt leende i ansiktet och försökte prata med alla på samma gång. Hans såg rakt på Otto och vinkade honom till sig.
”Vad har hänt,” frågade Otto honom.
”Det du älskade bror, det ska jag berätta för dig,” svarade Bror och tog tag i Ottos båda händer, Han höll honom hårt, tittade honom djupt i ögonen och sade sedan:
”Överkommandot hörde av sig till mig idag Otto. De har utnämnt mig till överbefälhavare för straffexpeditionen som skall sändas till Sydafrika för att en gång för alla göra göra upp med fiendens sista styrkor på den kontinenten.”
Ottos ögon tårades. En sådan ära för hans familj att Bror fått detta uppdrag. Han kastade sig runt sin broders hals och kramade honom hårt. Hans lycka var total.